Min hand

Jag har en tendens att i vissa situationer få någon slags övertro på mig själv, jag blir liksom kaxig och får för mig att jag kan vinna allt! ALLT! Detta sker ofta i tävlingssammanhang och då jag ser min chans att imponera på ett gäng/crew/publik. Det här hände igår.


Efter ett kul gig på Oslipat var det efterhäng på Tröls med diverse komiker och kula människor. Det dracks öl och snackades gott om menskoppar, politik och Jennifer Aniston. Vi kom in på ämnet ”löjliga lekar under skoltiden där det handlar om att skada varandra”. Det nämndes klassiker som Kronan (då man sylar en krona på varandrar knogar) och Give-me-five-leken (då man slår give me five på varandra tills någon får så ont att det chickar ur). Johannes Finnlaugsson berättade om en liknande lek då man ska slå på varnadras fingrar. Det går till så att man är två personer som sträcker ut höger pek- och långfinger mot varnada så att fingertopparna nuddar varandra. Sedan slår man i tur och ordning (sitt hårdaste!) på varandras fingrar. Den som ballar ur först förlorar. Det här låter heldumt, tänker ni säkert, vem fan håller på med sånt här trams? Jag tänkte dock ”Haha, lätt match! Let’s GO, jag kommer att vinna! Jag är bäst på sådana här lekar!!” Johannes antog lite motvilligt utmaningen och tävlingen var igång. Vi slog och slog och jag kopplade helt bort känseln i mina fingrar. Jag hör mig själv utbrista saker som ”det känns ju ingenting!”, ”slå ditt hårdaste dååå!” och ”det är bara lite varmt, inte ont alls…” i tron om att låta ball och c00l. Jag visste i detta läge inte vilka konsekvenserna skulle bli.

Våra fingrar blev rödare och rödare och började skaka allt häftigare. Det hela dokumenterades flitigt av Marcus Johansson som hela tiden taggade oss att köra vidare och inte ge upp. Han var en så kallad "bully" för att använda hans egna ord. Allt för att han skulle kunna få så bra bilder som möjligt av cirkusen som utspelade sig. Folk runt omkring började följa den vilda matchen och den allmänna uppfattningen verkade vara att vi var dumma i huvet. Så vi beslöt oss (efter ca 150 slag) att sluta oavgjort, eftersom att vi båda konstaterade att vi kunde hålla på ”hur länge som helst”. Marcus utsåg oss båda till förlorare och det hela var över.


Idag ser mina fingrar ut så här och jag har otroligt ont. Kan inte bestämma mig för om jag ska vara arg på mig själv som var så crazy eller om jag ska vara stolt över att jag inte gav upp denna livsviktiga utmaning jag antagit.