Att resa med tåg

Idag sitter jag och Tora på ett tåg. Vi köpte biljetter för några hundra kronor styck, men trots den absurda summan pengar vi la ut blev vi inte garanterade varsin sittplats. Tora verkar obekymrad, hon löser en rubriks kub och lyssnar på reggae. Hon tycker inte alls att det känns obehagligt att sitta på säte som eventuellt tillhör någon annan. Jag däremot, jag flackar med blicken och svettas, och så fort någon går förbi packar jag i förberedande syfte ihop alla mina ateraljer för att så snabbt som möjligt kunna fly bort från det ockuperade sätet. Jag ”nojar”. Jag är ”nojig”. Det har jag insett idag. Otroligt nojig. På tåget finns en kille, en kis, som verkar vara lika nojig som mig. Han är också väldigt konstig, men låt oss fokusera på det intressanta: han är som mig. Killen och hans sällskap bestående av en brud har vankat av och an i tåget. Min gelik talar med konstigt nasal stämma och mumlar ”här kan man sitta, sen om det kommer någon kan man ju gå…”.Jag känner stark samhörighet med killen, jag vet hur smärtsam det är att inte erhålla en fast plats i tåget. Trots detta kan jag inte undvika att störa mig på honom, ”sätt dig ner, pojkjävel” tänker jag. Indirekt blir det också en uppmaning till mig själv.
Nu har han satt sig ner.