Ni sitter och undrar. Biter på era spruckna naglar. Kammar era flottiga hårtestar; vilka är de egentligen? Tora och Moa, Moa och Tora. Det låter bekant. Ni minns en sång, en stilla visa som någon sjöng för er under uppväxtens första år. Är det från den jag känner igen namnen? Frågar ni er gamla mor. Nej, svarar hon. Ni blickar ut genom era fönster, en förnimmelse om en berättelse uppdagar sig i pannloben. En saga om två unga hondjur, som av en slump stöter på varandra i Malmöbruset.
Först tveksamt stammande, sen skriker ni rakt ut, "det är därifrån! Namnen! Det var därför de var så bekanta!"
Och ni känner på er att berättelsen bara har börjat.
Kompletterar varandra som mat och dryck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar