Dagens cred

Det jag aldrig skulle hända har precis hänt. Jag har låtit mig övertalas av en Tele2-kille. Förstår ingenting. Jag brukar ju vara så sjukt bra på att undvika sådana dära...

Allt jag minns var att jag gick och klippte mig på Entré och sedan bestämde jag mig för att gå genom gallerian för att undvika regnet utanför. Jag traskade längs Entrés ödsliga korridorer medan blickarna fångade varenda skyltfönster och liknande för att beskåda min nya look. Sedan är det som en grå dimma och allt jag minns är små frekvenser av en bläckpenna som skriver siffror på ett papper, två ljusblå ögon som blinkar åt mig, min hand som sträcker fram mitt körkort och sen vipps! Sitter jag här i köket med ett signat avtal om ett Tele2-abonnemang med 24-månaders bindningstid. Och jag som inte ens ska vara i Sverige under de närmsta två månaderna! Vad hände?

Dagens cred går alltså till den underbara Albin på Tele2 (Han skrev sitt namn och mobilnummer på lappen... lite wierd...?) för att han var en sådan fantastisk försäljare. Till exempel skrev han "PRISGARANTI" ovanför ordet "bindningstid" med orden att jag "under 24 månader är garanterad det här fantatiska priset". Riktigt snyggt Abbe! Grattis!



Obs: inte Albin på bilden

Till Moa.

Kom ihåg att lyssna på den här låten nu när du är i Stockholm(snatt)!
/T

Aldri

Aldri blivit så glad som när jag såg föregående inlägg. Snart är jag tillbaka i kärleksnästet Malmö, men nu blir det till att dricka martini i Storstockholm och eventuellt ligga med en/ett brat.

*ångrar mejj*

Kram från eran tjejj moa <3

Snart är vi back on track!

Eftersom att båda jag och Moa varit busy den här veckan (Moa bortrest och jag har sackat ihop lite i allmänhet) lägger jag upp den här bilden som ett tecken på att sommaren är här! Det är också en present till Moa och till alla er andra som gillar djur i kläder. Själv tycker jag bara att den är äcklig. Riktigt äcklig, jag vill bara spy...


Är det en hund... eller en SÄL?

Adjö!
/Tora

Tora roar sig på biblioteket

Just nu bevittnar jag en väldigt komisk situation framför mina ögon. Det är alltid svårt att återberätta sådana saker men jag ska göra mitt bästa.

Jag sitter på Malmö Högskolas bibliotek vid västra hamnen i Malmö och försöker plugga. Framför mig hålls något slags föredrag. Jag har följt alla förberedelser till detta. De har jobbat som satan med att ställa ut massa stolar i snygga rader, riggat ljud, dragit fram en gigantisk vit duk som täcker hela väggen och placerat ut bord med snacks. Där finns salta pinnar, nötter och flaskor med bubbel samt en massa finglas. Ojoj, tänkte jag, här kommer det att hållas ett jättespännande föredrag och det kommer vimla av bokintresserade människor drickandes fejk-champagne och ätandes salta pinnar. Bäst att börja fundera på att byta studieplats så man inte störs av det här jättekalaset. Tänkte jag.

Det som händer just nu är dock att en kvinna i vansinnigt elegant blommig klänning och piffiga örhängen står och pratar om nån bok (?) på engelska inför inte mer än fyra personer. Fyra personer som INTE har rört snacks-bordet. Ej heller bubbeldrycken. Dessutom har de spritt ut sig i varsitt hörn av havet av tomma stolar.

Sorgligt att den stackars tanten inte får mer uppmärksamhet kan man tycka. Stackars henne som inte får mer uppskattning för sitt mycket väl förberedda föredrag.

Men jag kan inte låta bli att le och njuta av denna misslyckade tillställning. Ni skulle helt enkelt varit här!

Duon splittrad

Som ni kan läsa nedan har Moa stuckit till Umeå. Hon har lämnat mig. Dragit. Tagit sitt pick och pack och flytt hem till mamma. För alltid. Bara för att jag råkade säga en lite taskig grej om att "hålla käften" (lite för många gånger och inte på skämt). Moa kan helt enkelt inte ta ett skämt, än mindre en fight. Hon blir sån när hon får motstånd, hon drar.

NÄÄÄÄÄÄEEEE. Jag skojja. Det var inte sant (förrutom att jag sa håll käften lite för många gånger häromdan och inte på skämt). Hon har stuckit av andra anledningar (såsom att hälsa på familj, se nåt band i sthlm som tydligen heter Flight of the Concords osv). Men det känns ändå lite vemodigt att inte ha någon att bolla idéer med (läs idéer like "ska vi baka kladdkaka eller chokladbollar") eller umgås med (läs sitta bredvid varandra med varsin dator under tystnad). Och ännu har det bara gåt en dag...

Förresten har jag andra vänner också. Det är inte som att vi SITTER IHOP och inte KAN UMGÅS MED ANDRA hahaahahHAHA. Gud. HA HA HA. Det vore vansinne. Herregud vi... vi... vi kan hitta på saker på eget håll. Shit alltså, jag har ju massa saker på gång som inte involverar Moa. Som jag ska pyssla med denna vecka när hon är borta. Jag ska.... jag ska plugga och jag ska diska och jag ska... kolla film och va på facebook och allt sånt dära. Det ska banne mig bli skönt med liten egentid. Nu när det är sommar ute. Och man vill ta en glass. I solen. Med någon... suck.

/T

ps. det ironiska i det här inlägget är att jag är den som inom två veckor kommer ta mitt pick och pack och sticka på riktigt. Lol...

Rapport från den norrländska myllan

HEJ! Jag (Moa) är nu i Umeå. Jag kom hit igår. Hittils har jag hunnit: sitta i park. sitta på uteservering. sitta på café. sitta på min säng. sitta vid ett bord på min gamla gymnasieskola. sitta vid mitt skrivbord.
Jag har också träffat många go vänner. Jag har alltså inte bara suttit ned, om någon undrar.

Igår var jag och ett härlit gjeng fresha folks på pajps i Umeå. Jag skriver nu krypterat, ty jag är rädd och nervös att bli hemsökt av pajpsvakten. När jag var sjutton blev jag gripen när jag var på pajps, en biffig man i sina sämsta dar anklagade mig för att vara minderårig. Jag var också miderårig. Vakten var otroligt stor och läskig och var också väldigt otrevlig. Jag var äckligt käck och arrogant och han hatade mig varje sekund till poliserna kom och skjutsade hem mig.

Igår gick vi till pajps igen och jag fick ångestsvettningar. Vakten visade sig dock ha blivit vänligare, och han sa att jag inte behövde visa leg. För en stund önskade jag att han skulle fråga "kan du visa leg", för då hade jag halat fram en papperslapp med en bild på mig, lett och sagt "do you remember me, doll?". Den scenen utspelade sig aldrig, eftersom jag nu är över arton samt inte har ett fejkleg längre. Men tänk ändå! Vad kul det kunde ha blitt.

Jag, sjutton år och uppenbart kriminell

Nyckelpigor - frukansvärda varelser

Nu när våren slash sommaren är här har jag upptäckt att det kryllor av s k nyckelpigor i vår trädgård här i Malmö. De små röda filurerna med svarta prickar tycks vara överallt; på bordet, på marken, på buskarna, i gräset och på den lilla lilla leksaksbilden som står parkerad på en gren. Åh, tänker de flest, vad gulligt med så många nyckelpiiigoooor! "De som är så söta" kanske ni säger till varandra i just denna stund.

Svaret är NEJ. (Inte för att det var en fråga men...) Nyckelpigor tillhör ett djursläkte(?) som jag kallar LURENDREJERIARNA! Dvs de djur som förklär sig i någon sorts snygg uniform för att vi människor, framför allt, ska tycka dom är söta och inte vilja döda dom. Sanningen är att en nyckelpiga är ingenting annat än en äcklig skalbagge med fruktansvärt osmakliga vingar och asäckliga små sprattlande ben. De förtjänar lika mycket gullande som en mygga eller en blodtörstig dödshaj!

SÅ SLUTA GULLA MED NYCKELPIGOR! DOM ÄR ÄCKLIGA!

Bara äckligt.

En film om att panta (för fest)

Falangen

Just nu håller jag och Moa på att spela in en podradio tillsammans med Carolina Svensson och Marie Christiansén. Den kommer släppas närmare veckoslutet men tills dess kan ni kolla in (och gå med i) vår facebook-grupp!



PUSSkram
/Tora

Skräckanden!

Under de senaste dagarna har vi haft problem med något slags dator-spöke i vårt hus. Eller någon typ av ande. Vi vet inte riktigt vad det är men helt plötsligt har, inte bara vår internetuppkoppling, utan även våra datorer i sig visat tecken på att övernaturliga (mörka) makter tagit dem i besittning. Här är ett av bevisen.

Detta är en inspelning från i helgen då jag och Moa babblar framför kameran. (Det dras bl a ett skämt om hur pyttesmå våra dricksglas är som var väldigt roligt.) Inspelningen pågick i ca 30 sekunder men då vi tittar på klippet är detta det enda som syns. En knappt två sekunder lång sekvens som helt klart tas över av någon slags "spökröst". Äh, tänker ni, det är väl Moa som gör till sig eller någon låt i bakgrunden som hakat upp sig. Men icket! Det är helt klart en ond ande som vill säga något. Men vad?

Sorg

Vi kan för tillfället inte ladda upp den exceptionella filmen vi gjorde igår. Men i morgon! PEPPA RÅ!! PPEPPAA! DET BLIR SÅ JÄVLA FETT ASSÅ!!! KOM IGEN!!!! NU KÖR VI!!!!!!!!

Godnatt!
/Moa (evetuellt från Tora också, vene hon är där nere, pallar inte skrika och fråga om hon också önskar er godnatt, mest troligt inte, men kanske)

En bild att somna till:

Discokungen

Jag mailar slitz!

JAG VET. Att driva med människor som skriver/läser tidningar som ”slitz” är lite som att kritisera George W Bush's politik och persona. Det är FÖR lätt. Men jag har gjort det ändå, för vem är väl jag att ta ifrån mig det största nöjet livet har att erbjuda?

Jag fascineras av dessa människor. De har byggt en borg av avföring och diverse könssjukdomar där de figurerar och ignorerar verkligheten. Likt mentalsjuka patienter på ett boende hummar de sina ödsliga visor, skriver en artikel om "sex", kollar in ett par bröst, köper en klocka och fortsätter sjunga. Givetvis är de för lätta att skoja med! Men ändå, dessa män (-niskor(?)) har otroligt eftersatta åsikter och förtjänar därför att dras i smutsen. Om och om igen. Jag brukar gå in och läsa på Slitzs hemsida för att få mig ett gott skratt. Idag läste jag artikeln ”ligg med en feminist”.
Utdrag:
”Världen, kära läsare, har sett sin beskärda del av så kallade pseudovetenskaper: Under medeltiden kunde man knappt sticka lite på måfå med lansen utan att träffa en alkemist i kåpa och helskägg, som påstod sig kunna förvandla guld till bly med hjälp av ett skålpund svavel och lite paddblod.

På slutet av 1800-talet hade vi spiritisterna, som trodde att de dödas själar kunde kontaktas med hjälp av diverse instrument. Under tidigt 1900-tal var frenologin allmängiltig: Genom att mäta pannbenets sluttning och tinningarnas vinklar kunde man få reda på allt om kraniets ägare.”

Här ser vi att Stefan Jensen inleder starkt med att jämföra 1900-talets rasbiologi med feminism!

”Idag har vi genusvetenskapen. Ordet är vad vi språk- och sexualvetare kallar en oxymoron: en självmotsägelse. Vetenskap antyder bevis, mätbarhet och tydlighet. Ett plus ett är två. Genusvetenskap handlar mer om åsikter och påhitt”

Här har Stefan Jensen skrivit att genusvetenskap är baserat på åsikter! Trots att genusvetenskap i allra högsta är grad baserat på fakta och statistik! Som sagt, en borg av bajs! Efter denna otroliga inledning går Stefan Jensen vidare med att beskriva hur man får ligga med en feminist. Läs hela artikeln här: http://www.slitz.se/sex/artiklar/?ID=834&DepartmentID=26
Eller gör det inte. Läs istället det mail jag författade och skickade till Stefan Jensen:
Hej Stefan !
Jag läste din artikel "ligg med en feminist", den va väldig bra o rolig! Men jag undrar lite grejer som jag hoppas du kan svara på, vore skitsjysst! 
Jag va tillsammans med en tjej för ca. 2 år sen, och enligt henne själv var hon "feminist". Jag fattade aldrig riktigt vad hon menade, med det här patriarkatet o de andra, men vi lixom körde på och snacka inte jättemycket om det. När jag läst din artikel blev jag lite osäker, ja tänker på det du skriver i början om att de är sk. pseudovetenskap och det. När du jämnför 1900talets rasbiologi med dagens feminism. Jag är själv INTE rasist och nu undrar jag: var min tjej det? Alltså, jag är inte puckad, jag fattar ju att feminism=rasism inte är samma, men jag undra som när du skriver så, är det något jag missat? Typ att de två "tankesätten" är lika?
Sen undrar jag också: När ja ragga upp en tjej för några veckor sen började hon prata om "könsmaktsordningen" osv och jag stängde av öronen. Sen när jag frågade henne om hon va sugen på att komma med mig hem blev hon skiit sur! Och då hade jag endå lyssnat, och nickat och trott att vi var på G. Har du nåra tips på hur jag ska göra nästa gång? 
I Alla fall , jag tycker själv som du, de är sjukt med alla dessa besserwissar som inte bara kan chilla! Men ja gissar att förlusten är på dom, dom får ju knappt ligga ;)

Hoppas på svar!
/Patrik
Stefan! Om du läser det här: förlåt! Jag är i hemlighet kär i dig men håller uppe en fasad.
Kram från din undergivna hora, Moa

"Vego"

Jag har länge försökt bli vegetarian. Eller rättare sagt sen jag såg den där "Livet som gris"-filmen strax innan jul och höll på att spy. Tanken på söndertrampade grislik och smutsiga, sjuka griskultingar var bara för mycket, även för en köttätare som jag. Det började rätt bra med att jag avstod från att köpa kött hem och under hela julen så åt jag bara vegetariskt. En ganska lätt match med gris-lik-bilderna färska i huvudet.

Det var någon gång där i januari som jag bestämde mig för att nu ska jag bli vegetarian på riktigt. Alltså jag sätta stämpeln på mig. Jag är vegetarian. Jag ska aldrig mer köpa kött, jag ska heller aldrig äta kött om det inte är så att det är det enda som bjuds (har jag sagt att jag är snål också?). Under våren som gått har jag dock haft vissa svårigheter med mitt vegetarianskap. Eller rättare sagt så glömmer jag väldigt ofta att jag är vegetarian. Samma natt som jag bestämde mig för att bli vego, efter en kväll på Inkonst i Malmö, finner jag nämligen mig själv stående med en varmkorv i handen och när jag ätit upp denna goda läckerhet (läs fyllemat) slår tanken mig. Men just det, korv är ju kött. Nåväl, tänker jag. En engångsföreteelse. Nu ska jag aldrig mer köpa kött eller äta kött om det inte är så att det är det enda som bjuds, tänkte jag om och om igen.

Veckan därpå lägger jag skinka på mackan, men rättfärdigar det hela med att det var på en buffé, så jag har ju inte betalat direkt för skinkan. Alltså, den skulle blivit äten i alla fall. Men jag ska skärpa mig tänker jag. Jag ska aldrig mer köpa kött eller äta kött om det inte är så att det är det enda som bjuds osv. På detta sätt har livet fortsatt. Jag snittar på en köttbit i veckan, men har alltid haft en "bra" anledning till detta, och fortsatt kalla mig vegetarian. Så sent som i morse trodde jag att jag var vegetarian. Tills jag kom ut från coop extra och insåg att jag ätit, inte bara en, utan sex olika sorters korvar! Under loppet av tio minuter. Jag försökte med tanken att "det var ju smakprov, så jag har ju inte betalat för korven", men nu måste jag inse sanningen. Jag är inte vegetarian. Jag försöker. Men har ännu inte lyckats.


Äckligt, säger vissa. Gott, säger jag!

Tack,
Tora

Ny skypevän!

atesome2010
01.30
European and American women are too arrogant for you? Are you looking for a sweet lady that will be caring and understanding? Then you came to the right place- here you can find a Russian lady that will love you with all her heart. Can't find a queen to rule your heart? How about beautiful Russian ladies that have royal blood and royal look? Here you can find hundreds of portfolios of these fine women of any age for every taste. Please excuse us if you are not interested.
.
Moa Lundqvist
01.30
ROFL MAO WOMEN UNITE

Konst

Vi är inte bara spexiga och roliga. Precis som alla andra konstnärer har vi många svarta hål i våra själar. Men! Vi hanterar den djupa ångesten med att skapa. Så, här kommer trailern för vår storfilm som har premiär i sommar: SKINGRA ER.


Väl mött,
Tvatalandehastar

Vad säger du om jag säger "framfall"?

Jag tänker på hur sant det där Maria brukar säga är. Det där hon brukar säga om hur "framfall" låter som något helt normalt. Något som man kan säga utan att det blir konstig stämning. Men sen upptäcker man att det inte är så! Utan framfall är, lite i hemlighet, det äckligaste någonsin (inte någonsin!) http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Livmoderframfall/
Jag tänker mig att jag obetänksamt skulle kunna gå in i ett mötesrum, snubbla och utbrista "haha, vilket framfall!". Jag kan höra en kommentator skrika "Klaus Slepp gör ett famfall!". Visst hör ni det också? MEN TÄNK ER VAD SJUKT OM NÅGON NÄMNER FRAMFALL! DET BLIR FÖR SJUKT! FÖR DET HANDLAR OM NÅGOT SÅ FRUKTANSVÄRT ÄCKLIGT SOM ATT LIVMODERN "SJUNKER"! JAG FÅR PANIK!
Jag mår väldigt dåligt när jag läser om framfall, men jag tycker ändå att det är mer givande än att göra skolarbete. Tänk på alla ni känner, och sen tänker ni på mig. Eller, tänk på alla samtidigt, och tänk er sedan att jag mest troligt är den sämsta av alla på att göra det jag ska. Jag är rätt bra på att göra saker som jag inte måste, som till exempel att dricka kaffe, plantera om växter eller samtala om framfall.
Så, nu ska jag göra kaffe, sätta mig på min bakgård och ringa Maria för att prata om hur intressant/obehagligt det är med framfall.
Godnatt

Stockholm: Tora ofredar barn

För er som inte uppfattat det så är jag och Tora i Stockholm. Vi lever det goda livet, vilket för Tora innebär att ohindrat ofreda barn. Låt mig berätta,

vi satt på ett café, som de hippa hipsters vi är. Tora tog kort på mig, jag posade. Plötsigt upptäckte jag att kameralinsen inte alls var riktad åt mitt håll, utan mot två barn vid ett bord bredvid. "De kanske skulle göra något kul" försökte Tora förklara när jag frågade varför hon tog kort på barn. Jag kände mig förvirrad, men bytte samtalsämne. Senare uppstod en eftertänksam tystnad. Tora mumlade "mission idag: hitta ett ensamt barn och förfölja det". Jag frågade varför vi skulle förfölja ett ensamt barn, men Tora lyssnade inte, hon hade tankarna på annat håll. Senare påstod hon att hon sagt att vi skulle "följa det till sina föräldrar", men inga bortförklaringar hjälpte.
Jag har svårt att förhålla mig till Toras hobby, men försöker att vara tolerant. Igår när hon sa "när jag ser ett barn tappar jag allt" bara log jag och svarade "jag vet Tora, jag vet".

Den här bilden är till dig Tora

Just nu i Hornstull

Som vi har trånat, som vi har längat! Vi har knappt kunnat sova pga denna frustration vi befunnt oss i. I morse när vi vaknade skrek själen inombords att den inte kunde vänta längre. Vi behövde gå online så att säga. Vi behövde få kolla våra mail, kolla vår facebook, se vad som händer där ute på world wide web. Det har säkert gått nästan ett DYGN sen vi kände internet-pulsen senast. Nu säger vi bara Thank you Lord for Copacabana som inte bara bjuder på skön indiestämningen utan även trådlöst internet. Så här glada är vi:

Stockholm-snatt

Fredag kväll. I en etta på Söder. Det dricks vin. Det skapas musik. Förväntningarna på Stockholmsnatten är höga. Stämningen är på topp. Detta är resultatet:

Coming soon...

... snart kommer vi lägga upp vår första låt här på bloggen! Så håll koll, det här vill ni inte missa!

Tor(a)sdag

Hej på er rackarungar!

Jag vet vad ni tänker. "Var är dom? Vad gör dom? Varför har Två Talande Hästar inte bloggat på typ ett DYGN?!" Sanningen är att vi har velat blogga så satans mycket under gårdagen/natten/morgonen men eftersom att internet i vår övernattningslägenhet vägrar samarbeta med oss har det inte varit möjligt. Detta betyder såklart inte att vi inte haft en massa SKÖJ sen vi kom. Detta har hänt:

Vi klev av tåget på Stockholms Centralstation kl 13.34 på torsdagen. Jag flinade fånigt åt att resan varit så kort. Moa suckade djupt över att resa varit så lång. Vi vandrade sakta men säkert mot söööööder för vi hade hört att det tydligen var där man skulle hänga. Jag hade inte kunnat sova på tåget (trots de korta tre timmarna sömn natten innan) och var fasligt övertrött. Vi satte oss på ett trendigt café och jag somnade i en soffa. Jag vaknade efter ca tjugo sekunder och tillbringade ca en halvtimme åt att fnissa högt för mig själv samtidigt som jag pratade något slags låtsasspråk. Fann det hela otroligt skojjigt men Moa stirrade bara oförståeligt på mig. Nåväl.

Efter att ha tryckt i oss en varm macka, två kilo kaffe, pommes frites och tagit en s k PN (power nap) stegade vi in på puben Southside där Tiny Comedy håller till. Källarlokalen innehöll en scen, tre stolsrader à fyra stolar, några bord och en stängd bar. Det var 15 minuter till showstart och tre gäster i lokalen. ÅKÄJJ, tänkte vi. Som tur var fylldes det så småningom på med folk och det lilla källarutrymmet blev fullt. Kvällen var helt ok. Jag var rolig. Moa var rolig. Och det var väl det viktigaste.


Så här fånigt flinade jag.

Slut på rapportering om torsdagen.
Puss och kräm,
Tora

Tåg

Här kommer en försenad hälsning från tågresan i torsdags.

Att resa med tåg

Idag sitter jag och Tora på ett tåg. Vi köpte biljetter för några hundra kronor styck, men trots den absurda summan pengar vi la ut blev vi inte garanterade varsin sittplats. Tora verkar obekymrad, hon löser en rubriks kub och lyssnar på reggae. Hon tycker inte alls att det känns obehagligt att sitta på säte som eventuellt tillhör någon annan. Jag däremot, jag flackar med blicken och svettas, och så fort någon går förbi packar jag i förberedande syfte ihop alla mina ateraljer för att så snabbt som möjligt kunna fly bort från det ockuperade sätet. Jag ”nojar”. Jag är ”nojig”. Det har jag insett idag. Otroligt nojig. På tåget finns en kille, en kis, som verkar vara lika nojig som mig. Han är också väldigt konstig, men låt oss fokusera på det intressanta: han är som mig. Killen och hans sällskap bestående av en brud har vankat av och an i tåget. Min gelik talar med konstigt nasal stämma och mumlar ”här kan man sitta, sen om det kommer någon kan man ju gå…”.Jag känner stark samhörighet med killen, jag vet hur smärtsam det är att inte erhålla en fast plats i tåget. Trots detta kan jag inte undvika att störa mig på honom, ”sätt dig ner, pojkjävel” tänker jag. Indirekt blir det också en uppmaning till mig själv.
Nu har han satt sig ner.

Min hand

Jag har en tendens att i vissa situationer få någon slags övertro på mig själv, jag blir liksom kaxig och får för mig att jag kan vinna allt! ALLT! Detta sker ofta i tävlingssammanhang och då jag ser min chans att imponera på ett gäng/crew/publik. Det här hände igår.


Efter ett kul gig på Oslipat var det efterhäng på Tröls med diverse komiker och kula människor. Det dracks öl och snackades gott om menskoppar, politik och Jennifer Aniston. Vi kom in på ämnet ”löjliga lekar under skoltiden där det handlar om att skada varandra”. Det nämndes klassiker som Kronan (då man sylar en krona på varandrar knogar) och Give-me-five-leken (då man slår give me five på varandra tills någon får så ont att det chickar ur). Johannes Finnlaugsson berättade om en liknande lek då man ska slå på varnadras fingrar. Det går till så att man är två personer som sträcker ut höger pek- och långfinger mot varnada så att fingertopparna nuddar varandra. Sedan slår man i tur och ordning (sitt hårdaste!) på varandras fingrar. Den som ballar ur först förlorar. Det här låter heldumt, tänker ni säkert, vem fan håller på med sånt här trams? Jag tänkte dock ”Haha, lätt match! Let’s GO, jag kommer att vinna! Jag är bäst på sådana här lekar!!” Johannes antog lite motvilligt utmaningen och tävlingen var igång. Vi slog och slog och jag kopplade helt bort känseln i mina fingrar. Jag hör mig själv utbrista saker som ”det känns ju ingenting!”, ”slå ditt hårdaste dååå!” och ”det är bara lite varmt, inte ont alls…” i tron om att låta ball och c00l. Jag visste i detta läge inte vilka konsekvenserna skulle bli.

Våra fingrar blev rödare och rödare och började skaka allt häftigare. Det hela dokumenterades flitigt av Marcus Johansson som hela tiden taggade oss att köra vidare och inte ge upp. Han var en så kallad "bully" för att använda hans egna ord. Allt för att han skulle kunna få så bra bilder som möjligt av cirkusen som utspelade sig. Folk runt omkring började följa den vilda matchen och den allmänna uppfattningen verkade vara att vi var dumma i huvet. Så vi beslöt oss (efter ca 150 slag) att sluta oavgjort, eftersom att vi båda konstaterade att vi kunde hålla på ”hur länge som helst”. Marcus utsåg oss båda till förlorare och det hela var över.


Idag ser mina fingrar ut så här och jag har otroligt ont. Kan inte bestämma mig för om jag ska vara arg på mig själv som var så crazy eller om jag ska vara stolt över att jag inte gav upp denna livsviktiga utmaning jag antagit.

Moa och Tora Stockholm tour 2010

God morgon slöfockar! Ligger ni där å snoozar och hoppas på att någon ska komma med den glada nyheten att ni kan få sova hela dagen? Då säger jag bara skärp er! Vi ska ju med tåget nu, snart! Så upp ur sängen, på med kalasbrallorna och hoppa på Glädjetåget om du vill följa med på en resa du sent ska glömma...

(Obs: Tillgjorda leenden. Vi hatar ju att gå upp på morgonen fefan...)

Min dag i skolan

För er som inte vet det redan så går jag i skolan. Jag e nyss fyllda nitton o tar studenten till sommar'n :-). Jag går inte på ett vanligt gymnasium, eftersom jag är rebel_emo_tjej91 hoppade jag av efter tvåan. I stället går jag motsvarande tredje året på en folkhögskola som ligger utanför stan. Idag var jag i skolan. Det tar ungefär en timme att ta sig dit, jag åkte dit. Jag gick på min enda lektion. Min enda lektion var scrapbooking.

Jag anser scrapbooknig vara ungefär lika estetiskt tilltalande som en nakenbild på Bert Karlsson. Jag blir yr av själva åsynen, rummet krymper och mitt hjärta slår ojämna slag. När jag kom in i klassrummet insåg jag att jag hade två val: självdö, eller göra ironisk scrapbooking. Eftersom jag tycker att jag har ganska mycket att leva för valde jag alternativ två.

Försöker tänka positivt, försöker tänka att det är bättre än att dö.

Väljer att göra ett kort till Tora.

Väljer sedan med obehaglig precision de rätta klistermärkena och citaten.

Jag får inte så mycket bekräftelse för mitt kort, de andra i klassrummet tittar snett. De tror att jag är en psykopat utan känsla för estetik.

Jag gör då ett till kort, "grattis Keith" står det på framsidan. Min förhoppning är att sälja detta kort. Dikterna har jag skrivit själv.

Det var min dag i skolan. Nu ska jag dricka sprit i ett desperat försök att få bort bilderna av scrapbookingtillbehör från mina näthinnor.

Väl mött,

Mao

Otippad onsdag

Otippad i den bemärkelsen att jag glömt bort att jag skulle jobba hela dagen, och istället fyllt min kalender med andra viktiga saker (läs: skriva skämt och packa en väska). Men, men, arbetsflitig som jag är begav jag mig lydigt till jobbet. Halv fem slutade jag och här sitter jag nu, med en opackad väska och ett oskrivet manus...

Ikväll ska jag nämligen uppträda på Malmös ("indie-")standupklubb Oslipat. Det blir spännande att se hur jag löser det här med manus med tanke på att jag ska iväg på rep om tre minuter... ehe... Kanske blir till att improvisera eller nåt. Skojja. Sånt gör inte jag. Jag är vad man i stand up-världen kallar en Manus-rackare(?).

Så, vi ses ikväll om du är i Malmö! Och om du har 60 spänn! Och om du är ledig mellan 20-22!

Intim presentation

Ni sitter och undrar. Biter på era spruckna naglar. Kammar era flottiga hårtestar; vilka är de egentligen? Tora och Moa, Moa och Tora. Det låter bekant. Ni minns en sång, en stilla visa som någon sjöng för er under uppväxtens första år. Är det från den jag känner igen namnen? Frågar ni er gamla mor. Nej, svarar hon. Ni blickar ut genom era fönster, en förnimmelse om en berättelse uppdagar sig i pannloben. En saga om två unga hondjur, som av en slump stöter på varandra i Malmöbruset.

Först tveksamt stammande, sen skriker ni rakt ut, "det är därifrån! Namnen! Det var därför de var så bekanta!"

Och ni känner på er att berättelsen bara har börjat.

Kompletterar varandra som mat och dryck.

Värnhems falafel

Idag fick jag ett meddelande på facebook av Moa. Där frågade hon om jag ville ha falafel till middag. Jag tackade ja och vi möttes i hallen. Praktiskt att det finns facebook så att man slipper skrika mellan väggarna när man pratar med sina flat mates. Nåväl, vi tog med oss en femtiolapp, hoppade över några tidningar som låg slängda utanför dörren och gick till Värnhems Falafel. Tydligen den bästa falafeln i staaaan. (Som så många andra.) Moa styr stegen mot coop och jag kliver in i restaurangen(?).

Där inne hände följande: Mannen i kassan/köket tittar på kvinnan bredvid mig i kön med en frågande min och jag tänker att han väntar sig en beställning. Kvinnan reagerar inte utan stirrar på alla menyer. Mannen fortsätter stirra och börjar le lite frågande och jag tycker det är pinsamt att kvinnan inte reagerar. Ska hon beställa eller VAD? Jag frågar vänligt (men bestämt) "står du i kö?" och hon hävdar att hon redan beställt. Jag tittar frågande på mannen som nu nästan brister ut i skratt. Då ser jag vad det är han tittar på. En tv på väggen som visar discovery channel. Vad kan det vara för kul där, tänker jag. Det är något program om en fabrik. Man ser långa band fyllda med tusentals ljusa bollar som rullar runt på de olika banden. I bakgrunden spelas en glad melodi som skulle kunna platsa i ett piggt varuhus någongång under 90-talet. Fabriksarbetarna står och plockar upp boll efter boll bland vimlet på bandet och slänger ned dem i olika fack.

Då ser jag. Det är inte bollar utan små, söta, livs levande kycklingar som slängs omkring. Herrgud? Vad håller dom på med? Slänger dom omkring små levande ulliga kycklingar? Ja. Fler och fler upptäcker tv:n och det utbyts äcklade samt roade blickar. De små gullefjuna kastas mellan olika band och det är ett under att dom inte dör på kuppen. Fast det gör dom ju endå. Sen alltså. Jag kan inte bestämma mig om jag ska tycka det är äckligt att se hur djuren behandlas eller gå på min första reaktion och skratta åt denna absurda syn. Innan jag hinner bestämma mig är falaflarna klara. Tjugofem kronor styck. Det är billigt.

Välkomna till Två talande hästar

Som första inlägg lägger vi upp den här filmen.
Man kan se det som en presentation av oss.


(Obs: Är du under 18 - se filmen med en vuxen.)